Jag som tänkt göra ett juligt och mysigt inlägg om hur vi klär granen allesammans tillsammans och bara myser:)
Men det blev det inte för jag är arg som ett bi och likaså är sonen! Jag är så innerligt trött på att varje dag mötas av en sur och trumpen kille som är otrevlig och om man har (o)tur svarar på tilltal.De dagar han får leka med kompisar är han så klart som ett solsken.Men det går inte varje dag, jag orkar inte fara rundor jämt eller laga extra mat varje dag.Läxor ska läsas och annat ska skötas.
Idag gick det inte att leka eftersom vi ju skulle klä granen...men jag funderar allvarligt på att låta honom sitta på sitt rum heeela kvällen och missa allting.Lixom för att det ska kännas, men den enda som kommer att må dåligt är förmodligen jag.Kommer att ha världens ågren så det funkar inte.
Så vi får väl se om det blir några mysbilder med julgran härifrån ikväll eller inte?
Kan man få extra styrka någonstans ifrån eller möjligtvis en enkel till en söderhavsö och komma tillbaka lagom tills de är väluppfostrade och flyttar hemifrån?
Usch, sånt där är skitsvårt. Jag är iofs ganska bra på att vara "hård" eftersom jag inte tolererar gnäll och svid i alltför hög grad. Jag har inte heller alltför lätt att få ångest vilket är en fördel i sådana lägen. Hos oss är det Stefan som är mjukisen!
SvaraRaderaMen jag försöker alltid vara tydlig med barnen om exakt VAD som blivit fel och vad barnet kan göra för att det ska blir bra igen. Sedan är det upp till barnet hur resterande dagen ska bli! Lite egenansvar således. Nu funkar detta inte alls på Isak men Olivia som är 4,5 år fattar exakt vad som gäller.
Du ska absolut inte ha ågren, du vet att du har rätt! Ibland får det svida för att de ska förstå, de har ju satt sig i situationen själv. Det är inte fel att de är lite tacksamma och trevliga, du gör ju allt för dem. Jonte blir säkert snart glad igen. Styrkekram!
SvaraRaderaHej! Fina paket du får! Hur gammal är sonen??? Men blir så trött på sura barn ibland. Men sitta ner och prata när man lugnat sig är bra tycker jag. Så att barnet förstår varför man blev arg. De märker ju inte alltid att de är sura... Kram / Maria
SvaraRaderaKänner så väl igen det där. Kämpa på bara och ha absolut inte dåligt samvete!
SvaraRaderaDet känns absolut igen! Det kunde vara MIN son du beskrev!
SvaraRaderakram
Linda