Jag har ALDRIG varit borta från mina barn mer än 4 dagar heller aldrig prioriterat mig själv särskilt mycket. Det är ofta jag som väljer bort mina intressen om det krockar med någon annans. Och det är helt ok för mig. Men nu...hur gör man för att inte få dåligt samvete för att man faktiskt innerst inne kan längta efter den där semesterresan?
Äntligen är förkylningen på väg bort och jag börjar smått med lite promenader den här veckan, hoppas kunna springa i slutet av veckan - längtar faktiskt..!
Bild lånad från Vings sunprimehotell på Kreta
♥
De känns konstigt första gången, du kommer vilja prata med dom varje dag men de får dom står ut me :)
SvaraRaderaMen dom växer när dom får ta vara på sig själva.
haha, ja det lär de nog få stå ut med...mitt eviga ringande..:)
RaderaHur gamla är barnen?
SvaraRadera15 och 18
RaderaDet är en kluven känsla det där med stora barn och andra vanor tycker jag. Det där med att vara ifrån sina barn är svårt tycker jag. Även om de är stora. Man älskar ju alltid sina barn och dem man älskar vill man ju vara nära. E har varit iväg 1 vecka i taget tre gånger sedan hon gick i nian. Sista höstterminen på gymnasiet var hon i Kina i tre veckor och det var jobbigt, för mig. Nu ska hon iväg en hel månad. Åker om lite mer än en vecka. Jag har det jobbigt med det, så är det bara.
SvaraRaderaSamtidigt kan jag ju se fördelarna med att de klarar sig ensamma hemma i flera dygn. Det ger mig och maken friheter. Friheter som vi iofs oftast inte är i så stor behov av. Vi är ganska hemmakära men kanske vi ska åka någonstans till hösten. Vi får se...
Kram
Ja så är det nog, det är jobbigast för mig. Barnen mår nog bara bra av att ta vara på sig själv och vara ifrån oss emellanåt. 1 månad är LÅNG tid....Kram
Radera