Att försöka förklara

att det är backigt att springa Lidingöloppet, att det är nästan aldrig är plant under de 10 km vi springer...att det är annorlunda att springa 1 mil på asfalt.

Abborrbacken kan få de bästa att torska

Plötsligt svänger stigen från strandkanten vid Rödstugeviken tvärt till vänster upp i tallskogen. Låren skakar till av mjölksyra, fötterna halkar i lösgruset och hjärnan signalerar nej, nej, nej! Abborrbacken är Lidingöloppets själ. 550 meter lång och med 40 meters stigning - och rena väggen för både elit och motionär.

Jag kunde inte själv föreställa mig hur jobbigt det faktiskt är att springa terräng, att det suger musten ur benen och att man blir illamående när mjölksyran går ut i blodet, att det känns som man vill hoppa av och åka bil tillbaka efter Aborrbacken - möjligheten erbjuds nämligen....

Men roligt och så skönt när man äntligen kommer i mål, klart att jag ska springa fler år. Nu är jag ju ännu längre fram i startfältet! Från startgrupp 6 till 3 i år till 2 nästa gång. Får sätta upp ett nytt mål.

Jag skulle gärna vilja/orka springa lite längre än 1 mil. Måste testa en dag, se hur långt jag orkar? Inte springa snabbt men springa lite längre.

Malmömilen blir det till sommaren igen - målet får bli att slå årets tid på 58 min. Tänk att kunna komma ner på 55 min? Det hade ju varit grymt roligt!